ovember 2018.

Jag faller.

Allting som hållit mig upprätt lämnar mig.

Ryggraden, benen, hela min värld, min existens, mitt jag, min tro.

Faller. Hejdlöst. Hjälplöst. Organlöst. Medvetandeslöst.

Försöker i panik greppa vad som håller på att ske.

Försöker hålla ihop, försöker att inte falla isär i molekyler.

Jag måste minnas vad det var jag skulle göra.

Varför står jag här framför kaffemaskinen?

Var jag sugen på en kopp?

Minns inte.

Var var jag innan?

Satt jag i soffan i vardagsrummet?

Satt jag i köket?

Kanske ska ta en kopp nu när jag ändå står här framför maskinen.

Nä.

Vafan!

Jag måste ju för helvete minnas var jag var för 30 sekunder sedan.

Det här är ju larvigt!

Kallsvettas.

Kom jag från toaletten?

Kom jag utifrån?

Jag gör väl en kopp ändå.

Eller?

I mugg eller glas?

Äh, jag är nog inte sugen.

Nej!

Fast java ser ju så mycket godare ut i glas.

Nä!

Kan inte ta det beslutet nu.

Hjärnan kokar.

Vad är klockan?

Är jag nyvaken?

Vad fan är klockan?

Har jag jobbat i dag?

Vafan händer?

Stroke?

Upp med armarna över huvudet.

Det går.

Alltså ingen stroke.

Men det snurrar.

Jag faller… hänsynslöst

Mitt namn är Thomas Brottman och jag började spela innebandy på den lokala fritidsgården Kontakten som sjuåring. Jag hade fallenhet för sporten, läste spelet bättre än andra, var mer teknisk och brutalare mot min kropp när bollen kom i spel – allt skulle vinnas, oavsett pris.

Jag tog plats i Sveriges bästas lag Balrog, vann två SM-guld, men tröttnade. Flyttade till Varberg 1997 och vann ännu ett guld, men trivdes inte, flyttade hem igen, vann ytterligare ett guld med Balrog.

Kände mig ändå inte tillfreds.

Jag blev tränare och tog två guld med Storvreta, bytte till Falun och tog tre guld med dem.

Hela tiden slogs jag mot väderkvarnar, mot tvivlare och belackare och foliehattar. Varje negativ kommentar om innebandy blev personlig. Varje gång jag hörde någon kalla innebandyn för plast, ribbstolssport eller skolgårdsaktivitet stack det till i hjärtat. Fattade inte hur man kunde prata så nedvärderande om min sport. Att man inte kunde visa respekt för dedikationen, för skickligheten.

Men ibland har tvivlets falska leende även drabbat mig.

Är striden värd sitt pris?

Är den värd all tid?

Är det värt att gå back ekonomiskt varje månad?

Jag har blivit kvar i Falun. Varvar tjänsten med att jobba halvtid som målare. Ibland åttio procent.

Vi misslyckades förra säsongen och var fast beslutna att ta tillbaka guldet i vinter. Det krävde ännu mer jobb, ännu mer, ännu mer.

En dag i november skulle jag dricka kaffe. Tror jag. Jag fann mig iallafall framför bryggaren, med handen utsträckt, med en virvelvind i hjärnan.

Utbrändhet.

Utmattning.

Helt klart bland de fulaste orden i det svenska språket.

För mig, just nu, de fulaste.

När allt faller ligger vi tvåa i tabellen. Jag har förändrat vår taktik en aning – mer fötter, mer upp till den enskilde spelaren att skapa, läsa och lösa situationer, mer fart, mer skott, mer man mot man, mer händelser för publiken gotta sig i, mer av allt. Det har uppskattats och det märks i målproduktionen: vi gör överlägset flest mål i serien. Jag borde vara lycklig. Beslutsam.

I stället finner jag mig själv i fosterställning i soffan hemma, med en understimulerad hund flämtandes i ansiktet på mig och är bara… tom.

Inte ens i utbrändhetens passiva efterskalv kan jag tillåta mig att slappna av. Vad kommer viljan ifrån? Hur har jag blivit såhär?

Mer?

Ordet ”mer”?

Kanske den röda tråden i allt det här..?

Botkyrka 1983

M var grym på höjdhopp.

Så här i efterhand minns jag honom som en Patrik Sjöberg-kopia.

Lång, tanig, studsig. Svallande blont hår.

M var min bästa vän, vi var ett radarpar i innebandyn nere på Kontakten.

Vi gungade oss genom sommarkvällar, ibland sommarnätter också, drömmande om vilka tjejer vi skulle hångla med. Diskuterade och planerade hur vi skulle kunna komma till second base, känna på en tjejs bröst, vem som skulle bli först dit.

Tävling.

Vi hoppade på Brunna IP varje dag den sommaren.

M tänkte bli bäst i världen, jag fick aldrig grepp om avstamp, bågen på ryggen eller tajmingen.

En dag när solen var som starkast dök Jim upp med sitt tremannagäng.

Hans rykte var brutalt.

Bar alltid kniv, högg först och frågade sen, sas det.

Han utmanade oss i höjdhopp.

Jag var feg, rädd, ville dra, rev ut mig direkt.

M krossade Jim, gänget började skrika, vi flydde.

Jag var snabb, M var senig, de hann ifatt honom.

Sparkade, slog. Jim blev galen och tog fram en fett stor skruvmejsel och högg i ursinne.

Träffade vid hårfästet ovanför pannan.

Tiden stannade, alla stannade, Jim och gänget flydde.

M sjönk ned på knä med ansiktet i sina händer, men han grät inte utan reste sig.

Jag har aldrig sett så mycket blod.

Jag har aldrig sett en större människa än vad M blev där. Blodig och jävlig men inte sårad.

Vet inte men tror att det var där och då som jag lärde mig:

Man är inte förlorad förrän man slutar resa sig.

Några år senare dödade Jim en kille nere i Albys tunnelbanestation.

Högg ner honom för att han inte hade en krona att låna ut, sas det.

Jag blev innebandytränare.

Hösten 2018 skulle jag ta ut statistiken på matcherna men låg sju matcher efter.

Ville ha med så mycket som möjligt: corsi, skottprocent, antal skott varje spelare varit inne på defensivt, PDO, ja, all jävla stats som gick att ta ut. Mer, mer, mer. Räkna antal steg en spelare tog. Hur många byten han gjorde.

Jag ville sitta ner med Alexander Galante Carlström eller Rasmus Enström och säga:

– Fan Carla! Kolla här. Kolla dina stats. Du tar för lite maxryck i defensiven, du sejfar, du är inte tillräckligt aggressiv i ditt försvarsarbete. Titta här!

Men det gick timmar, dagar, veckor, olika stats snurrade runt i huvet. Kom inte fram till något. Låg vaken om nätterna, jämförde för- och nackdelar, hann knappt planera träningarna, glömde bort möten med spelare.

Varför denna besatthet?

Varför denna tafatthet över statistik?

Jag blev trött.

Så in i helvete trött.

Har aldrig känt en sådan seg och tung trötthet förut.

Att köra bil var livsfarligt, ögonen sjönk. Att måla var livsfarligt, att stå på en målarbock och känna hur hela kroppen insveptes i ett moln av svindlande trötthet kunde bli katastrofalt.

Jag vet inte vad det blev av M, vi tappade kontakten vid gymnasietiden, Jim försvann, jag blev innebandytränare och kunde till slut inte leva på att springa undan. Jag sänktes inte av en skruvmejsel men av min egen ambition.

Eller var det av en kaffebryggare?

Och varför kunde inte jag resa mig lika värdigt som M?

Jag tar en timeout från innebandyn i en månad under VM-uppehållet, missar ett tjugotal träningar och några träningsmatcher, tar inte ut en enda statistisk uppgift.

Efter uppehållet går jag i tjänst igen. Men jag är inte frisk. Att planera och genomföra en träning är ett enda långt maraton. När jag kommer hem på kvällen efter passet faller jag ihop inombords för att sedan dagen efter stå där på startlinjen igen, redo att tömma mig i nästa maraton.

Serien startar igen.

Jag är närvarande på matcherna men inte n ä r v a r a n d e.

Jag är en åskådare.

Försöker upprätthålla någon sorts mask. Hålla någon sorts, i mina ögon, värdighet. Att inte visa hur jag egentligen mår blir min livsuppgift. Vill inte att familjen, jobbet, laget och spelarna ska behöva tänka på hur deras pappa, medarbetare, tränare, coach, ledare mår. Dom har viktigare saker att koncentrera sig på.

Min sambo Åsa kämpar med att hålla ihop familjen, logistiken och allt vad det innebär. Hennes man är en spillra men tror sig kunna hålla upp en fasad av normalitet. Hon ser rakt igenom den, men det hjälper inte, det måste bara göra saken värre. Det minsta hon kan begära är att få veta vad som pågår.

Så hon frågar mig. Frågar igen. Hon lyssnar, stöttar, orkar förstå, dag ut och dag in. När världen består av dörrar som stängs öppnar hon nya åt mig.

Hur orkar hon? Förstår hon hur tacksam jag är?

Jag promenerar med hunden Tarzan. Tränar upp disciplinen i att inte göra någonting. I början var ingenting fyllt av ångest, ingenting stressade mig, ingenting var en plåga.

Men Åsa och Tarzan hjälper en trött målare att färglägga sin värld igen. Veckor går, världen har fortfarande några gråa fläckar, men snart är den färdigmålad.

Den mentala återkomsten är mot Pixbo hemma, nionde februari 2019.

Lägger om upplägget inför matchen. Snabb genomgång med laget. Försöker hålla mig till korta, samlade och bestämda meningar. Använder whiteboardtavlan lite extra. Tittar spelarna lite extra mycket i ögonen. Mycket energi i rösten. Lite mer användning av kroppsspråket, armarna fladdrar omkring mer.

Mer, mer, mer.

Sedan går jag in till mitt tränarrum. Sätter mig i kontorsstolen som går att vinkla bakåt, ställer timern på tjugo minuter, i med hörlurarna, på med blandad Thåströmslista, drar ner kepsen över ögonen och somnar. Det är ljuvligt och jag vaknar av larmet på telefonen och jag känner mig fylld av energi.

I båset försöker jag le mer, vilket inte är är svårt. Jag klappar om spelare mer, är mer fysisk. Jag ställer mig framför spelarna och inte bakom för att visa att jag är tillbaka, att jag är er ledare. Därifrån kan jag vända mig om och fejsa spelarnas ögon.

Ögonkontakt!

Det är inte helt perfekt. Jag tappar fortfarande namn på spelare, hamnar i lite för mycket domarfokus emellanåt. Kanske inte litar på magkänslan fullt ut i något läge. Tror jag svävar lite i tanken i slutet av matchen men det kan bero på att det är klart, att vi håller på att vinna.

Men jag mår bra. Jag leker lite med taktiken, inte bara för min egen skull, jag tror att laget tjänar på det. Omar Aldeeb gör 6–3, Rasmus Enström 7–3, Alexander Hallén 8–3.

En dag senare.

Jag trycker på knappen för en dubbel espresso.

Jag är fortfarande Faluns tränare.

Det rasslar och skälver när maskinen krossar bönorna.

Vi vann i min mentala återkomst.

Doften är ljuvlig.

Jag har nio SM-guld.

Det svarta guldet rinner sakta ner i det konformade Ikeaglaset.

Tänker ta ett tionde i april.

En fin skumkrona lägger sig högst upp.