fta när jag tänker på det jag ska berätta känns det inte som min historia. Det verkar vara någon annans upplevelser, någon annans kamp. Det är nog så jag önskar att det hade varit.

Jag tänker inte på mig själv som den där sköra, ledsna, mobbade tjejen. Jag har stark vilja, bra självförtroende och går min egen väg.

Jag ska berätta om händelser få känner till. Då behöver jag kliva ur mig själv och distansera mig från allt som hänt, för att vara närvarande är för jobbigt.

Många känner nämligen mig som Michelle Coleman, hon som tillhört världseliten i simning i sju år, simmat två OS och har flertalet SM-guld och internationella mästerskapsmedaljer i bagaget. Inte som Michelle Coleman, hon som i minst fyra år tampades med mobbning, med dåligt självförtroende och med skam.

Gråten stockar sig i halsen när jag tänker på mina år i mellanstadiet. Dessa små, repetitiva förseelser. De som rubricerades som olyckshändelser av mina naiva och lätt blinda lärare. En och en kanske händelserna såg ut så, men det var alltid min jacka som råkade gå sönder, alltid min väska som någon råkade klippa i.

Jag kämpar fortfarande med att acceptera den utsatthet som fanns. Jag kämpar fortfarande med att inte känna skam över det som har varit. Jag blir arg för att jag inte är starkare, arg för att de människorna fortfarande har det greppet över mig och arg för att jag vet att jag inte är ensam.

När jag tillfrågades att skriva denna text visste jag ganska direkt vad jag ville berätta. Jag blev återigen trygg i mitt alter ego. Jag tänkte “klart du ska göra detta Micha, du är över det här, du har bearbetat allt”.

Det är härligt att upptäcka hur lätt man kan lura sig själv…

Här sitter jag och skriver, långt ifrån att vara klar med minnena och långt ifrån att ha bearbetat detta tillräckligt. Jag inser det varje gång jag tar fram dessa minnen och tankar som ligger djupt begravda någonstans.

Men kanske är detta ett steg för mig. Kanske kan det få allt att släppa. Men viktigast av allt är att jag hoppas kunna hjälpa någon annan. För är det någonting man kämpar med under mobbning så är det ensamhet. Att känna sig helt utlämnad och ensam. Man utkämpar inte bara en social kamp, man kämpar emot sig själv.

Detta är till er som är mitt i kampen!

När jag försöker minnas skolan är det ofta tomt. Jag har i flera samtal med min idrottspsykolog letat efter minnen, saker som kan ha triggat mig och som fortfarande kan ha ett grepp över mig. Det är helt blankt.

Fast en händelse kommer jag ihåg.

Vi är på väg in i träslöjdssalen och har som vanligt hängt på det gröna räcket utanför dörren i väntan på att bli insläppta. Det har varit lite smågnabb, som det lätt kan bli när man ställer en klass med 11-åringar i någon form av köliknande konstellation. Jag, ganska lång för min ålder, försöker hålla låg profil och vara en del av gänget på samma gång.

Väl inne springer vi till våra olika stationer. Vi är i full gång med att bygga skåp, så jag ställer mig vid en av träslöjdsbänkarna med fem andra i klassen. Bakom mig hör jag att några hämtar verktyg och att det viskas om något. Jag, som är fullt upptagen med att spika fast en sida på mitt skåp, uppmärksammar hur några av klasskamraterna grupperar sig och går ihop till en klunga. Jag kollar upp lite försiktigt. De ser på mig.

Sedan hör jag en av tjejerna säga:

– Vilka tycker att Michelle inte borde vara här? Räck upp en hand!

Det drar till i halsen, tårarna samlas. Men som många gånger förut, tack vare det proffs jag har blivit, trycker jag ner känslorna. Jag håller mig samman, trots att en hand åker upp i luften. Sedan en till och en till.

Stressad över händelsen, lätt panikslagen, springer jag iväg några meter. Kollar till en skål som ligger på tork från förra lektionen.

Jag visade sällan hur påverkad jag blev. Att gråta framför folk fanns inte på världskarta, varken i skolan eller hemma. Jag skulle visa mig stark.

Ibland höll det inte. Jag kommer ihåg en dag när det blev för mycket. Jag höll så mycket sorg och ledsamhet inom mig att varje minut var en kamp för att slippa bryta ihop. En elvaåring kan förvåna när det kommer till vinnarskalle och uthållighet.

Jag väntade tills de flesta hade lämnat skolgården och tog sikte på en avskild dunge. Jag kom halvvägs över fotbollsplanen innan allt brast. Jag orkade inte vara stark längre, jag ville gråta i ensamhet.

Jag satte mig på en sten i skogen och lät mig själv få vara ledsen, det var otroligt befriande. Då kände jag en arm runt mig. Det var Stina.

– Det är okej Micha, det kommer snart ta slut.

–Men jag vet inte om jag orkar mer.

Hon kramade om mig.

Tack för att du fanns där Stina, tack för att du såg mig.

Tack för att du följde efter mig den dagen.

Men framför allt tack simningen. Den stöttepelare som gav gemenskap, trygghet, glädje och kamratskap. Något som var så frånvarande under min skolgång.

Jag började i Vallentuna Simklubb när jag var nio år och älskade att komma till träningarna. Inte i första hand för att få utföra själva idrotten, för jag var ganska lat som barn, men för allt det andra.

Det var en plats där jag kunde vara mig själv, en plats där jag inte kände mig begränsad eller hotad. Vi lyfte varandra, inte tryckte ner. Vi uppmuntrade och utmanade, inte förminskade och begränsade.

Simningen blev en plats där jag växte och hittade tryggheten.

Som 19-åring vann jag EM-silver i lagkapp i Ungern. Året därpå fyllde jag tjugo och vann tre EM-medaljer i Danmark. 2014 vann jag mitt första EM-guld och 2015 mitt första VM-silver.

Jag fyller 26 år i höst. Min elitkarriär har pågått i snart tio år och är ännu inte över. Jag sitter inte längre på en sten i skogen med övergivet hopp utan befinner mig på helt andra platser.

En dag i augusti 2016 står jag framför en bassäng i Brasilien. Jag har avslutat mitt livs bästa olympiska spel med finalen på 200 meter frisim. Jag håller upp en blågul flagga full med lyckönskningar och hjärtan. Den är laddad med kärlek och stöttning från människor som engagerat sig i min resa.

Jag är stolt över att hålla i den.

Jag tror att berättelsen slutar här. För här sitter jag i skrivande stund, återigen trygg i mitt alter ego och distanserad från de känslor som fortfarande finns kvar. Min kamp mot mobbningen är ännu inte avslutad, jag kämpar med och mot tankarna varje dag. Men när det är som värst är det skönt att tänka på startblocken i Rio De Janeiro.

Just då var tankarna lite extra långt borta.