at, väder, språk.

I den ordningen.

När du kommer som fotbollsspelare från Afrika till Sverige är det svårast att hålla sig mätt. Maten här är motsatsen till den man är van vid. Jag hade ätit potatis förut, men inte så mycket och inte med köttbullar till. Potatismos är värst. Det är konstigt. Det smakar inte kryddigt, det smakar ingenting alls, jag fick använda disciplin för att få i mig det.

Jag uppskattade det inte men jag åt. Jag är viljestark och beslutsam, ändå höll potatisen på att få mig ur balans.

Jag heter Michael Omoh och kommer från Warri. Samma ställe som Oghenekaro Etebor, han i Stoke. Jag hade inte ens spelat i högsta ligan i Nigeria när jag värvades till Dalkurd i Borlänge 2011. Jag var tjugo år och försökte se varje steg som en utmaning.

Ute var det inte plus trettiofyra utan minus tre till fyra.

Vad skulle man göra?

Jag gick rakt igenom det. Rakt ut.

På Matpalatset såldes en rätt som hette Indiana. Ris och kyckling. Jag blev förälskad direkt, så jag åt den varje dag. Först till lunch, sedan tränade vi klockan fyra, sedan som middag, sedan fick jag med en tallrik som takeaway. Det var galet. Frukosten hade jag inga problem med, det var yoghurt med flingor och ett ägg, men alla andra måltider var Indiana.

Nu till kärnan.

Sverige är inget rasistiskt land. Det måste jag säga först, annars blir det fel. Det vimlar av snälla personer här. Men det finns rasister inne i systemet och de gör skada. I Nigeria kan inte en pojke från norr bli ihop med en tjej från söder, det är också rasism, men här ser den lite annorlunda ut. Fråga min kompis Dickson som blev huggen i skinkan på väg hem från en nattklubb. Killen hade inte en kniv utan en slipad, smal stålbit. Han högg bara för att han såg någon som han tyckte hade fel färg. Det var mer än fem år sedan och Dickson kan fortfarande inte gå rakt. Han haltar.

I november 2014 var jag 23 år. Vi låg trea i division ett norra med Dalkurd och mötte Vasalund borta. Våra tränare gav oss lite speciell behandling eftersom det var sista omgången, så vi gick en kurs i idrottspsykologi inne i Stockholm. Lärde oss kontrollera energin. Meditera i trettio sekunder på planen. Vi trodde på det där.

På kvällen åkte vi till ett hotell i Uppsala där tränaren Andreas Brännström kände någon, så vi fick bättre pris. Jag kommer ihåg promenaden från stationen. Mobilen ringde så jag svarade och hamnade bakom resten av gruppen. Jag gick med Pasha Azizi och Andreas.

Inne på hotellet kom en man i sena fyrtioårsåldern fram. Lång svart kappa, blåa jeans. Han lutade sig nära mitt ansikte och kallade mig svartskalle. Blackhead! Blackhead! Han sa det på engelska och inte på svenska, så att jag skulle förstå. Go home to your country! Blackhead!

Han såg att jag blev arg.

Come on! Hit me! That is what you people are doing!

Jag sa att det kommer jag inte göra.

Hit me in the face! Blackhead! Go home!

Det var kaos. Riktig kaos.

Andreas och Pasha sprang dit, jag har aldrig sett dem så arga. Andreas var nära att slå honom.

Jag åkte upp på hotellrummet. Jag var programmerad. Allt var utmaningar jag skulle klara av. Jag hade hört historier från andra afrikaner och till slut hände det mig. Det var en äcklig handling men jag var i en annan mans land, vissa tycker inte att jag är välkommen.

Jag spelade musik. Försökte acceptera.

Vet ni vad som var jobbigast?

Han verkade inte full. Han visste vad han gjorde och att alla hörde. Han tyckte att det var värt det.

Nästa morgon vid frukost hade hotellets ägare pratat med mannen. Han kom och sa att han var ledsen men att vi skulle förstå att några svarta hade gjort något skit mot en dam, så han riktade aggressionen mot mig.

Jag kunde inte lyssna. Det var bullshit. Bara för att se någon med en färg har gjort något kan du inte bli arg på andra med samma färg. Det är en lam ursäkt. Jag ville inte titta på honom, jag lämnade bara innan jag blev arg igen. Det fick inte fastna i min hjärna.

Det var första gången jag stod ansikte mot ansikte med någon som vågade säga så. Som inte skämdes för att säga att jag skulle åka hem för att jag var en jävla svartskalle.

Jag gick till Östersund 2015 och Örebro 2016. Jag är 27 år nu och ska spela mitt livs fotboll den här säsongen. Det är åtta år sedan jag kom till Sverige och det sorgliga är att mannen på hotellet är ett av det mörkaste minnena jag har. Inget skulle få mig ur balans, men det är svårt att riktigt förklara varför jag blev så drabbad. För ja. Det var traumatiserande.

Men det fick mig inte att misslyckas med min utmaning. Jag kommer ihåg hela matchen mot Vasalund dagen efter. Omar Jagne gjorde mål och vi vann med 0–1.

Jag spelade riktigt bra.

Översättning: Kristoffer Bergström